Förvaltningsbeslut – måste de kunna bli föremål för domstolsprövning?

I de olika specialförfattningarna finns gott om paragrafer med formuleringen ”detta beslut kan inte överklagas”. Ibland är det korrekt, andra gånger inte. Det beror på vad europarätten säger. Våra traditioner om att förvaltningsbeslut bäst låter sig prövas inom förvaltningen – med regeringen i sista hand – har varit och är än problematiska. Redan på 1970-talet slog Europadomstolen fast att vår ordning som uteslöt domstolsprövning av ”civila rättigheter och skyldigheter”, ett mycket vidsträckt och växande begrepp, inte var acceptabel (artikel 6 Europakonventionen). På 1990-talet stod det klart att EU-rättsliga angelägenheter, som t.ex. jordbruksbidrag, måste kunna domstolsprövas i Sverige.

Lagstiftaren har lappat och lagat för att komma till rätt med problemen, men mycket kvarstår att reda ut. Vi har idag en lag om rättsprövning av vissa regeringsbeslut och vi har en paragraf i förvaltningslagen som anger att förvaltningsbeslut överklagas till förvaltningsrätten (40 §). Men då är väl problemen lösta? Långt ifrån, för förvaltningslagen är subsidiär (4 §). Det innebär att en avvikande regel – t.ex. ett överklagandeförbud – i en specialförfattning tar över. Vad gäller då? En enskild kanske överklagar, på egen hand eller med bistånd av en advokat (som Huawei gjorde ifråga om PTS:s beslut om 5G).

Det är knappast förvånande att vi har en praxis som spretar i olika riktningar. En förvaltningsrätt kanske anser att ett beslut utgör en ”civil rättighet”, kammarrätten anser motsatsen, och HFD fastställer det ena eller det andra. Likaså underlåter myndigheter ibland att överlämna överklaganden till förvaltningsrätten såsom är förutsatt: ”Det är väl en onödig omgång när det uttryckligen står i specialförfattningen att beslutet inte får överklagas”, resonerar man.

I kursen redovisas de europarättsliga kraven på domstolsprövning sådana de nu kan identifieras, det är ett dynamiskt rättsområde. Ett antal rättsfall tas upp från de allmänna förvaltningsdomstolarna, främst HFD. Det är mål som gäller rättsprövning eller ordinärt överklagande. Mot detta måste ställas de kompetensfrågor som kan aktualiseras. Om allmän domstol anses kompetent att pröva ett visst förvaltningsbeslut så gör domstolen det, i annat fall avvisas talan och fråga uppkommer ifall det istället går att överklaga till allmän förvaltningsdomstol. På så sätt har uppkommit både positiva och negativa kompetenskonflikter mellan HD och HFD, vilket är djupt otillfredsställande för den enskilde. Denna ordning – och oordning – väcker många frågor och en del av dem ska belysas i kursen.